Nu tar Håkkin vid....

Nu när fotbollen har haft säsongsavslutning så får man väl ta & sluta upp bakom våra tappra håkkikrigare som jag hade förmånen att se via en streamad länk på www.
Ok att det blev torsk, men först i förlängning mot Timrå på bortaplan.
Det är aldrig kul med förluster men det jag såg av mitt kära Djurgår'n ikväll visar att vi iår äntligen har ett LAG. Det är väl mer än man kan säga om dom senaste säsongerna, sen att vi förmodligen har införskaffat två av de bästa backarna i Elitserien gör ju att man ser fortsättningen av säsongen an med tillförsikt.

Jag har ju mer eller mindre lovat att jag ska gå på minst 7 matcher iår och det ska jag fanimej hålla för håkkikrigarna är värda allt stöd som finns. Själv så känner jag mej rätt så pinsam att fotbollen är så fantastiskt viktig, när håkkin en gång i tiden uppslukade allt mitt intresse för blågulrött.
Det kan ju ha att göra med att jag inte var så gammal så att jag fick åka upp till "stan" för att kika på DIF, men till Scaniarinken fick man ju gå. Och då Södertälje aldrig egentligen aldrig har haft ett fotbollslag värt namnet (förutom SFF p70) så fick man ju ta de chanser man hade att se Djurgår'n & då blev det ju håkkimatcherna.

Första fotbollsmatchen var mot Calmare FF -86, då jag & min dåvarande "bästis" Katten (även sork) åkte upp till Stadion och såg DIF som nykomlingar vinna med 2-1. Målen inslagna av Stephan Cullberg och en viss herr Rehn om jag inte missminner mej totalt.
Men det jag minns allra mest av matchen är slutet, då det spelas på övertid & Blue Saints (som de hette då) skriker: Blås domarn, blås. Varför tänkte jag, vi kan ju göra fler mål.
Det är väl en sån händelse som har gjort mej till den slags Djurgårdssupporter som jag fortfarande är, dvs en sån som aldrig ger upp. Varför spela på säkerhet när man kan göra ett mål till?

Jag vet inte hur många matcher jag sett genom åren, men det börjar bli jävligt många nu.
Och jag kan inte säga att det blir så jävla mycket roligare bara att det blir så grymt mycket nervösare (taskiga nerver, någon?). Okej att vi har vunnit ett gäng guld i fotboll de senaste åren, men det som många "Djurgårdare" glömmer är de hårda åren i norrettan när vi fick stryk av exempelvis Spårvägen hemma på Stadion inför typ 1200 åskådare. Till er kan jag säga att jag var iaf där. Var var ni?

Så tänk efter ett litet slag, varför blev just DU Djurgårdare, var det tack vare fotbollsgulden nu på 2000-talet, eller finns det ngt annat bakom????
Jag bara frågar, jag klankar inte ner på ngn som håller på Djurgår'n men jag bara undrar varför det helt plötsligt har blivit så jävla coolt att vara blårand.

Själv så är jag ALLTID, OAVSETT stolt Djurgårdare sen jag var typ 9 bast, och det som var innan det hoppas jag att det nu 28 år senare är preskriberat eller åtminstone lagt till rullorna.

Väl mött en annan dag....