Ja så var det äntligen dags för pappavecka igen. Grabben ringde typ fem eller sex gånger idag bara för att undra när jag skulle komma och hämta honom.
Det är ju såna små saker som kan tyckas banala för vissa, men som gör att jag lever upp.
Jag hämtade upp honom vid sexsnåret på kvällen och vi tog genast en tur förbi "tavernan" för att inmundiga lite junkfood.
När vi väl kommit hem så tyckte han att hans rum var jättefint efter att målaren fixat till därinne med hans eget val av tapeter.
Sen satt vi och bara mös av varandras sällskap i ungefär tio minuter innan han somnade.
Efter det så har jag bara suttit vid datorn och snurrat omkring, men bara vetskapen om
att min lillprins ligger i rummet bredvid & sover ger mej ett sådant lugn att förra helgens
fruktansvärda ångest bara finns som ett diffust minne i de allra djupaste hålorna i min
hjärna.
Pratade med syrran idag igen på telefon i en timma eller något sånt, och hon är nog den
människa i mitt liv vid sidan av mina barn som är den som gör mej lugnast.
På tal om värdelöst vetande så är nog det här något av det mest märkliga jag stött på.
Själv så blev jag väldigt fundersam om det verkligen kan vara så att man kan vara så
full av skit.
Nej nu ska jag krypa till kojs så att det snart blir morgon så att vi kan få sitta & äta
våran frukost tillsammans bara jag och solstrålen som helt ovetandes om sin egen
betydelse för att hans pappa ska må så mycket bättre.
Väl mött en annan dag....
1 kommentar:
Är det bara jag som känner att mina dagar är räknade när jag använder bajskalkylatorn? Jag mår skit helt enkelt ;)
Skicka en kommentar