Inte igen....

Så var man där igen då, längst ner på botten. Fan vad jag är less på det här. Jag har åkt upp och ner alldeles för mycket den sista tiden för att det ska kännas ok. Det känns som om det bara blir värre och värre just nu. Jag får ingen kontakt med varken min läkare eller psykolog för tillfället och det är ju såklart ett förbannat minus. Jag känner att jag inte orkar mer just nu, för det tär något fruktansvärt på mej. Jag kan knappt äta och ännu mindre orkar jag prata med någon, trots att det är just det som jag egentligen behöver.

Min exsambo kom förbi här idag för att hon kände sej orolig då jag min vana trogen när jag har mina bottenperioder stängt av telefonen. Vi satt och pratade i en halvtimma eller något sånt, eller rättare sagt hon pratade och jag som vanligt stängde igen. Men trots det så var det väl på något sätt ganska skönt att ha någon här bara för att bryta det självdestruktiva mönster som uppstår när jag mår som sämst.

Det som händer när jag mår som sämst är att jag sover och sover ihopp om att det ska kännas bättre när jag vaknar. Men det gör det ju aldrig, men jag envisas ändå med att sova för att förhoppningsvis någon gång få vakna upp och må bättre. Jag har försökt att få tag på min psykolog idag men han är inte anträffbar är det enda som de säger på psykiatrimottagningen, och det känns ju rent ut sagt som en jävla öken.

Jag får väl göra några nya försök imorgon om jag orkar. Jag har även ringt till psykakuten, men det enda råd jag fått av de är att ta ett par sömntabletter och gå och lägga mej så ska jag se att det känns bättre när jag vaknar. Trots att jag påpekade för de att sova är typ allt jag gör. Då sa de åt mej att försöka ta kontakt med min läkare eller psykolog. Moment 22.

Nej nu orkar jag inte skriva mer för den här gången.

Väl mött en annan dag.....