Jul rimmar på kul men inget mer.....

Äntligen är julen över, den här julen har fått mig att inse att det är ett djävulens påfund att fira jul. Jag har haft både mina barn samt min familj på annan ort och det har gjort grymt ont...
Så efter årets jul så ska jag aldrig mer i hela mitt liv fira jul som en glädjens högtid. Julen är ond...

Jag hatar tomten (som förövrigt inte finns), jag hatar alla självgoda människor som tror att julen är en glädjens högtid. Fan, det är ju ångest som genomsyrar julen....Jag hatar ångest, därmed så hatar jag jul....Jag hatar att det som är det enda som är viktigt med jul nu för tiden....att bräcka varandra med fina/dyra presenter till de "tacksamma" barnen....

Kalla mej grinig om ni vill, men det tog 37 jular att inse vad det egentligen handlar om...

Väl mött en annan dag från er egen "grinch"

Att hora runt....

Ett kort inlägg blir det nu idag....Hur fan kan man hora så som den imbecilla idioten Johan Oremo har gjort.....

Han kan dra åt helvete.....Jävla sopa, hoppas att det går åt helvete för dej din jävla fotbollshora...

Väl mött en annan dag.....

Vad är det som hänt med Djurgår'n......

Mysteriet Djurgår'n är ju ett hjärnspöke som inte riktigt vill släppa taget om en. Är det inte spekulationer om en viss pôjk Oremo's vara eller inte vara i DIF, så är det bortasegrar i håkkin som staplas på hög emedan hemmavinster lyser med sin frånvaro. Hemmavinster kan jag klara mej utan bara vi fortsätter att vinna på bortaplan och missar topp fyra i elitserien. Då är ju guldet klart...

Men något som oroar är ju det faktum att det verkar vara svårt att knyta upp spelare till representationslaget i herrarnas Allsvenska. Senast i raden som tvekar är ju ovan nämnde Johan Oremo, som för tillfället spelar i Gefle. För tre-fyra år sen så var det inget snack om var man skulle sparka boll. Det var DIF som gällde och BOssarna lyckades få dit den ena spektakulära värvningen efter den andra.

Men nu börjar man kunna läsa på diverse forum och hemsidor att allting kanske inte har gått så jävla snyggt till. Larsens övergång till Shalke 04 minns vi väl allihop, det var inte snyggt. Men nu när även Rami går ut och säger att DIF spelade ett fult spel inför hans övergång till Arsenal, och Kimpa säger att han aldrig mer vill spela för DIF, samt "Isak" som tyckte att DIF satte käppar i hjulen för honom när Rennes ville ha honom och höll inne lön o.s.v....

Listan kan göras längre, mycket längre... Det känns ju inte bra, för DIF's slogan: "alltid steget före" börjar ju kännas som en utopi, man kanske skulle ändra den till: "DIF, vi som brukade vara steget före". Nu när Rami är på väg till vraken och Dembo vägrar krita på ett nytt kontrakt så undrar man ju lite hur det egentligen är ställt i Djurgårdsfamiljen?

FAN, vi var ju så bra på det...Den Ouden, Babis, Jeppe Blomquist, Adde, Elmander, Kongo, Isak, Dorran, flashvärvningen av Ba och säkert många fler...Och nu kan vi inte ens få en snedseglare som Oremo....*besviken suck*

Jaja, skit samma...Nu blir det fetfokus på våra håkkikrigare iallafall fram tills det första av vårens "feta" nyförvärv presenteras...Behöver man påpeka att som Djurgårdare blir man aldrig nöjd.

Väl mött en annan dag....

Det var en gång......

Nu är det fredagkväll och jag sitter här framför skärmen och får en helt jävla underbar flashback ifrån tiden då man var helt oförstörbar och The Stone Roses var det bästa som fanns. Var tog den tiden vägen? Vart tog de vägen?

Det är ju ganska ofrånkomligt att man blir äldre men det jag ville säga egentligen var nog att man behöver fanimej inte bli gammal bara för att man har fyllt ett år till. Jag har så mycket minnen från den tiden, början av nittiotalet alltså. Lumpen (ryser med välbehag), flytten den flytten, ja alltså den dagen man släppte ur greppet som man fram tills dess hade kallat för hemma. Nu hade man plötsligt ett eget s.k hem som man var totalt ansvarig för och det var ju inte det lättaste, men fan vad kul det var.

Som jag skrev tidigare så var ju känslan att man var oförstörbar och det var ju sant... då... Nyss muckad och utflyttad så lekte ju livet så mycket så att man nästan skäms när man tänker tillbaka på det. Det fanns ingen morgondag, man levde i nuet och nuet var just det som det nog från början var menat att vara dvs just här och då.. Partyna efterlöste varann som om det var det enda som var viktigt, och det var det ju.....då.

Vem kommer inte ihåg spelningarna på Gino i början av nittiotalet? The Stone Roses, Oasis och alla andra brittiska band som kom hit och gjorde helgerna ännu bättre än vad de hade vart innan. Men inget gott som inte har något ont med sig... Och det som var ont var ju djävulskt ont har man ju fattat så här snart 20 år senare, men det var fantastiskt kul...då.

Man saknar den tiden en del bara för att man kunde få för sej att man skulle ta en svarttaxi till Måsnar'n med ett gäng polare mitt i natten bara för att nakenbada och sen ta samma svarttaxi tillbaka till festen, festen det var ju alltid fest, hur orkade man egentligen?? Det spelade ingen roll ifall det var fredag eller tisdag eller tom söndag, festan var aldrig långt borta.. Typ ett samtal bort, det var det enda som krävdes. Och ja, svarttaxichauffören fick följa med på nakenbadet ifall någon trodde något annat, men nej han fick inte följa med in på festen....

Men nu är ju den tiden ganska långt tillbaka i tiden, men det var ganska skönt att känna att man var där man var inte ett dugg för gammal och man var helt jävla oförstörbar..

Väl mött en annan dag....

När ska det ta slut....

Det känns som om jag upprepar mej väldigt mycket här på bloggen, men det är ju så som mitt liv faktiskt ser ut idag. Just nu så har jag ett typiskt nerfall igen och som det känns just nu i skrivande stund så undrar jag om jag någonsin kommer att landa igen. Det är ju pappavecka så allt borde ju vara bra kan tänkas, men min nya tyngra medicinering gör ju att jag har svårt att känna något speciellt.

The downward spiral skrev Trent Reznor en gång i början av 90-talet, och jag börjar förstå vad han menade med den, efterföljaren hette Further down the downward spiral. Och det är väl där jag befinner mej just nu, längre ner i den nedåtgående spiralen.

Jag har snart varit hemma i ett helt jävla år, och ingen bättring verkar ju vara annalkande. Så jag får väl fortsätta med den här jävla medicineringen ett bra tag till verkar det som. Som det är nu så käkar jag ju så mycket medikament så att jag knappt orkar äta vanlig mat, och det är väl ingen hit kan jag tycka. Fan, ska jag vara hemma hur länge? Ett, två eller tre år? Jag ser inget slut på det här inre helvetet som håller på att äta upp mej.

För några månader sen så mådde jag bättre än vad jag gör idag, man kan ju undra vad det är som gör att jag har gått tillbaka i min depression... Visste jag det så skulle jag antagligen inte sitta här och skriva, utan stå och banka på någon form på något bygge någonstans. Där är också en grej som jag blir så fruktansvärt stressad av, hur ska man komma tillbaka in i arbetslivet på ett vettigt sätt.

Frågor, frågor men inga svar...

Jag antar att svaren finns någonstans, men dom finns fan inte hos mej iallafall...

Väl mött en annan dag....