Nu är det fredagkväll och jag sitter här framför skärmen och får en helt jävla underbar flashback ifrån tiden då man var helt oförstörbar och The Stone Roses var det bästa som fanns. Var tog den tiden vägen? Vart tog de vägen?
Det är ju ganska ofrånkomligt att man blir äldre men det jag ville säga egentligen var nog att man behöver fanimej inte bli gammal bara för att man har fyllt ett år till. Jag har så mycket minnen från den tiden, början av nittiotalet alltså. Lumpen (ryser med välbehag), flytten den flytten, ja alltså den dagen man släppte ur greppet som man fram tills dess hade kallat för hemma. Nu hade man plötsligt ett eget s.k hem som man var totalt ansvarig för och det var ju inte det lättaste, men fan vad kul det var.
Som jag skrev tidigare så var ju känslan att man var oförstörbar och det var ju sant... då... Nyss muckad och utflyttad så lekte ju livet så mycket så att man nästan skäms när man tänker tillbaka på det. Det fanns ingen morgondag, man levde i nuet och nuet var just det som det nog från början var menat att vara dvs just här och då.. Partyna efterlöste varann som om det var det enda som var viktigt, och det var det ju.....då.
Vem kommer inte ihåg spelningarna på Gino i början av nittiotalet? The Stone Roses, Oasis och alla andra brittiska band som kom hit och gjorde helgerna ännu bättre än vad de hade vart innan. Men inget gott som inte har något ont med sig... Och det som var ont var ju djävulskt ont har man ju fattat så här snart 20 år senare, men det var fantastiskt kul...då.
Man saknar den tiden en del bara för att man kunde få för sej att man skulle ta en svarttaxi till Måsnar'n med ett gäng polare mitt i natten bara för att nakenbada och sen ta samma svarttaxi tillbaka till festen, festen det var ju alltid fest, hur orkade man egentligen?? Det spelade ingen roll ifall det var fredag eller tisdag eller tom söndag, festan var aldrig långt borta.. Typ ett samtal bort, det var det enda som krävdes. Och ja, svarttaxichauffören fick följa med på nakenbadet ifall någon trodde något annat, men nej han fick inte följa med in på festen....
Men nu är ju den tiden ganska långt tillbaka i tiden, men det var ganska skönt att känna att man var där man var inte ett dugg för gammal och man var helt jävla oförstörbar..
Väl mött en annan dag....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag minns den tiden. Ingenting var omöjligt och ingenting var viktigt. Längtar jag tillbaka? Ja, faktiskt ibland... som då när alla måsten kommer och tråkar ner ens liv. Då vill man vara en hundvalp och bara leva i nuet igen.
Härlig tid där säkert, det kan jag kanske intyga på om några år ;)
Kul också att se att du är tillbaka på bloggen, titta in oftare!
Skicka en kommentar