Det känns som om jag upprepar mej väldigt mycket här på bloggen, men det är ju så som mitt liv faktiskt ser ut idag. Just nu så har jag ett typiskt nerfall igen och som det känns just nu i skrivande stund så undrar jag om jag någonsin kommer att landa igen. Det är ju pappavecka så allt borde ju vara bra kan tänkas, men min nya tyngra medicinering gör ju att jag har svårt att känna något speciellt.
The downward spiral skrev Trent Reznor en gång i början av 90-talet, och jag börjar förstå vad han menade med den, efterföljaren hette Further down the downward spiral. Och det är väl där jag befinner mej just nu, längre ner i den nedåtgående spiralen.
Jag har snart varit hemma i ett helt jävla år, och ingen bättring verkar ju vara annalkande. Så jag får väl fortsätta med den här jävla medicineringen ett bra tag till verkar det som. Som det är nu så käkar jag ju så mycket medikament så att jag knappt orkar äta vanlig mat, och det är väl ingen hit kan jag tycka. Fan, ska jag vara hemma hur länge? Ett, två eller tre år? Jag ser inget slut på det här inre helvetet som håller på att äta upp mej.
För några månader sen så mådde jag bättre än vad jag gör idag, man kan ju undra vad det är som gör att jag har gått tillbaka i min depression... Visste jag det så skulle jag antagligen inte sitta här och skriva, utan stå och banka på någon form på något bygge någonstans. Där är också en grej som jag blir så fruktansvärt stressad av, hur ska man komma tillbaka in i arbetslivet på ett vettigt sätt.
Frågor, frågor men inga svar...
Jag antar att svaren finns någonstans, men dom finns fan inte hos mej iallafall...
Väl mött en annan dag....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag önskar jag kunde göra något för att du skulle må bättre, men vet ju att du inte är hjälpt av några glada tillrop. Jag kan inte ens säga floskler som att ovanför molnen skiner alltid solen, för jag vet att det inte är sant. När jag flög till Göteborg från Marseille och vi gick in för landning så var det DUBBLA lager med moln! Vi flög en bra stund mellan dessa båda lager och önskade att vi var kvar i Provence. Vad vill jag egentligen säga? Jag vet inte, men det låter tungt att äta sig mätt på medicin.
Du vet att du är bra och att jag bryr mig mycket om dig.
/K
Nu får vi snart ta oss i kragen och ordna den där Wii!-kvällen snart. Whiskyn tar ju snart slut här om jag ska behöva vänta mycket längre. Ha det bra och krama Robin från mig!
Skicka en kommentar