Nu är det ju ett tag sen jag skrev något här och det beror väl på att det inte har hänt så mycket som är värt att ta upp här. Som jag nämnde i mitt senaste inlägg så fick jag nya mediciner utskrivna. Men de medicinerna gör mej till en morot mer eller mindre, och jag vet inte om det är bra eller inte. Iofs så blockerar de väl de flesta mörka och dystra tankar som infekterar min hjärna mer eller mindre hela tiden.
Men jag vet inte om jag bara vill gå omkring och inte känna något överhuvudtaget, ingen glädje eller sorg bara som att vandra omkring i ett jävla vakum. Och sen så är jag så fruktansvärt trött hela tiden, medicinen har en halveringstid på 13-16 timmar, och då är det ju dags att ta nästa piller. Så jag måste nästan tvinga mej själv att ta de bara för att jag vill ju inte känna ingenting. Men jag vet ju att om jag inte äter mitt medikament som jag ska så blir ju allting 100 resor värre.
Imorgon bitti så ska jag till min läkare igen, hoppas att jag vaknar bara. Sen på kvällen så ska jag åka hem till min äldste son och prata lite allvar med honom, nej allvarligt talat så blir det väl bara lite te och trevligt (tror jag).
Väl mött en annan dag från eran egen zombie....
tisdag 27 november 2007
tisdag 20 november 2007
Märkliga jag...
When you don´t see me
Nu kommer iaf en video upp till texten som jag publicerat här på sidan tidigare, lyssna och njut. Ok kvaliteten på videon kanske inte är den bästa, men jag tycker iaf att denna låt är en av de bättre låtar som någonsin gjorts. Särskilt i refrängen så stämmer det så väl in i hur jag känner när jag inte har mina nära och kära nära.
På tal om något helt annat så träffade jag min hjärnskrynklare idag, och vi satt i över två timmar och snackade. Jag tog upp det med KBT igen och han sa att det är inte något som man bara hoppar på hursomhelst. Han måste väl se att jag verkligen är mottaglig för den sortens behandling. Det är mycket prat om att jag måste komma ur mina negativa tankar, men det är ju inte så jävla lätt när jag varannan fredag får en sån fruktansvärd ångest när jag lämnar lillen på dagis.
Han sa även att jag är en utmaning för honom som psykolog, för han har inte träffat på någon annan med liknande symptom som mina på 25 år. Bra eller anus? Det som är negativt med honom är att han enbart jobbar 25 %, så vi kan ju inte träffas lika ofta som både han och jag vill. Så nästa "sittning" blir inte förrän på Luciadagen den 13/12. Själv så känner jag att jag skulle vilja träffa honom åtminstone en gång i veckan. Men jag är ju inte hans enda patient så man får ju ta de tider som dyker upp.
Han tog åtminstone bort "stessarna" ifrån min medicinering och det är ju bra iom att jag självmant varit tvungen att öka på dosen för att de överhuvudtaget skulle ge någon effekt, tillvänjning kallas det med lite finare ord. Så nu har jag fått en annan medicin som ska ge samma effekt som "stessarna", han sa det att byta ut en lugnande mot en annan lugnande medicin kan få hjärnan att börja leta nya vägar att bilda serotonin (kroppens eget glädjeämne) i hjärnan.
Jag pratade med dubbelxet idag och förklarade min nuvarande situation för henne, och hon är ju sjuksyrra och hon sa samma sak som psykmannen att byta ut en lugnande mot en annan kan ge en ganska bra effekt. Men vad vet jag, jag är ju snickare och ingen jävla doktor.
Nästa vecka så ska jag åka hem till henne och förstås min äldste son, bara för att snick-snacka lite. Det kanske blir bra (hoppas det) för jag saknar Adde något fruktansvärt.
Jag ska träffa min läkare den 28/11, och allt annat än fortsatt sjukskrivning lär ju knappast finnas på agendan. Men det är svårt det där när man träffar läkaren, för honom träffar jag i 10 minuter en gång i månaden. Och då så ska han avgöra om jag är kapabel att börja jobba igen. Men nu idag så sa psykmannen att han skulle föreslå fortsatt sjukskrivning när han tar kontakt med min läkare.
Bye, bye Tenerife. Det blir ingen resa för mej och lillen iom att jag den senaste tiden mått så pissigt, och jag vågar inte chansa. Tänk om jag får en dip när vi är där, vafan gör jag då. Så nu är det avbokat (snyft), men jag får väl satsa på sommaren istället. Och då kanske jag kan ta med mej bägge grabbarna, det skulle ju vara det ultimata.
Tack och godnatt.
Väl mött en annan dag....
Nu kommer iaf en video upp till texten som jag publicerat här på sidan tidigare, lyssna och njut. Ok kvaliteten på videon kanske inte är den bästa, men jag tycker iaf att denna låt är en av de bättre låtar som någonsin gjorts. Särskilt i refrängen så stämmer det så väl in i hur jag känner när jag inte har mina nära och kära nära.
På tal om något helt annat så träffade jag min hjärnskrynklare idag, och vi satt i över två timmar och snackade. Jag tog upp det med KBT igen och han sa att det är inte något som man bara hoppar på hursomhelst. Han måste väl se att jag verkligen är mottaglig för den sortens behandling. Det är mycket prat om att jag måste komma ur mina negativa tankar, men det är ju inte så jävla lätt när jag varannan fredag får en sån fruktansvärd ångest när jag lämnar lillen på dagis.
Han sa även att jag är en utmaning för honom som psykolog, för han har inte träffat på någon annan med liknande symptom som mina på 25 år. Bra eller anus? Det som är negativt med honom är att han enbart jobbar 25 %, så vi kan ju inte träffas lika ofta som både han och jag vill. Så nästa "sittning" blir inte förrän på Luciadagen den 13/12. Själv så känner jag att jag skulle vilja träffa honom åtminstone en gång i veckan. Men jag är ju inte hans enda patient så man får ju ta de tider som dyker upp.
Han tog åtminstone bort "stessarna" ifrån min medicinering och det är ju bra iom att jag självmant varit tvungen att öka på dosen för att de överhuvudtaget skulle ge någon effekt, tillvänjning kallas det med lite finare ord. Så nu har jag fått en annan medicin som ska ge samma effekt som "stessarna", han sa det att byta ut en lugnande mot en annan lugnande medicin kan få hjärnan att börja leta nya vägar att bilda serotonin (kroppens eget glädjeämne) i hjärnan.
Jag pratade med dubbelxet idag och förklarade min nuvarande situation för henne, och hon är ju sjuksyrra och hon sa samma sak som psykmannen att byta ut en lugnande mot en annan kan ge en ganska bra effekt. Men vad vet jag, jag är ju snickare och ingen jävla doktor.
Nästa vecka så ska jag åka hem till henne och förstås min äldste son, bara för att snick-snacka lite. Det kanske blir bra (hoppas det) för jag saknar Adde något fruktansvärt.
Jag ska träffa min läkare den 28/11, och allt annat än fortsatt sjukskrivning lär ju knappast finnas på agendan. Men det är svårt det där när man träffar läkaren, för honom träffar jag i 10 minuter en gång i månaden. Och då så ska han avgöra om jag är kapabel att börja jobba igen. Men nu idag så sa psykmannen att han skulle föreslå fortsatt sjukskrivning när han tar kontakt med min läkare.
Bye, bye Tenerife. Det blir ingen resa för mej och lillen iom att jag den senaste tiden mått så pissigt, och jag vågar inte chansa. Tänk om jag får en dip när vi är där, vafan gör jag då. Så nu är det avbokat (snyft), men jag får väl satsa på sommaren istället. Och då kanske jag kan ta med mej bägge grabbarna, det skulle ju vara det ultimata.
Tack och godnatt.
Väl mött en annan dag....
torsdag 15 november 2007
Äntligen....
Idag så fick jag äntligen tag på min psykolog, eller rättare sagt han fick tag på mej. Så nu har jag fått en tid hos honom den 20e, och det känns djävulskt bra med tanke på hur mycket det har gått upp och ner den senaste tiden. Han ville skriva ut någon ny medicin åt mej igen, men jag tyckte att det kanske vore bättre att prova på den här KBT-grejen som vi pratade om förut en gång. Han verkade väl ganska så tillfreds med att jag tog upp det, för som han sa så att nu verkar jag mottaglig för den här typen av behandling.
Ja det var bara en liten uppdatering av läget för den här gången.
Väl mött en annan dag....
Ja det var bara en liten uppdatering av läget för den här gången.
Väl mött en annan dag....
onsdag 14 november 2007
Inte igen....
Så var man där igen då, längst ner på botten. Fan vad jag är less på det här. Jag har åkt upp och ner alldeles för mycket den sista tiden för att det ska kännas ok. Det känns som om det bara blir värre och värre just nu. Jag får ingen kontakt med varken min läkare eller psykolog för tillfället och det är ju såklart ett förbannat minus. Jag känner att jag inte orkar mer just nu, för det tär något fruktansvärt på mej. Jag kan knappt äta och ännu mindre orkar jag prata med någon, trots att det är just det som jag egentligen behöver.
Min exsambo kom förbi här idag för att hon kände sej orolig då jag min vana trogen när jag har mina bottenperioder stängt av telefonen. Vi satt och pratade i en halvtimma eller något sånt, eller rättare sagt hon pratade och jag som vanligt stängde igen. Men trots det så var det väl på något sätt ganska skönt att ha någon här bara för att bryta det självdestruktiva mönster som uppstår när jag mår som sämst.
Det som händer när jag mår som sämst är att jag sover och sover ihopp om att det ska kännas bättre när jag vaknar. Men det gör det ju aldrig, men jag envisas ändå med att sova för att förhoppningsvis någon gång få vakna upp och må bättre. Jag har försökt att få tag på min psykolog idag men han är inte anträffbar är det enda som de säger på psykiatrimottagningen, och det känns ju rent ut sagt som en jävla öken.
Jag får väl göra några nya försök imorgon om jag orkar. Jag har även ringt till psykakuten, men det enda råd jag fått av de är att ta ett par sömntabletter och gå och lägga mej så ska jag se att det känns bättre när jag vaknar. Trots att jag påpekade för de att sova är typ allt jag gör. Då sa de åt mej att försöka ta kontakt med min läkare eller psykolog. Moment 22.
Nej nu orkar jag inte skriva mer för den här gången.
Väl mött en annan dag.....
Min exsambo kom förbi här idag för att hon kände sej orolig då jag min vana trogen när jag har mina bottenperioder stängt av telefonen. Vi satt och pratade i en halvtimma eller något sånt, eller rättare sagt hon pratade och jag som vanligt stängde igen. Men trots det så var det väl på något sätt ganska skönt att ha någon här bara för att bryta det självdestruktiva mönster som uppstår när jag mår som sämst.
Det som händer när jag mår som sämst är att jag sover och sover ihopp om att det ska kännas bättre när jag vaknar. Men det gör det ju aldrig, men jag envisas ändå med att sova för att förhoppningsvis någon gång få vakna upp och må bättre. Jag har försökt att få tag på min psykolog idag men han är inte anträffbar är det enda som de säger på psykiatrimottagningen, och det känns ju rent ut sagt som en jävla öken.
Jag får väl göra några nya försök imorgon om jag orkar. Jag har även ringt till psykakuten, men det enda råd jag fått av de är att ta ett par sömntabletter och gå och lägga mej så ska jag se att det känns bättre när jag vaknar. Trots att jag påpekade för de att sova är typ allt jag gör. Då sa de åt mej att försöka ta kontakt med min läkare eller psykolog. Moment 22.
Nej nu orkar jag inte skriva mer för den här gången.
Väl mött en annan dag.....
måndag 12 november 2007
Skönt att vara pirat.....
Tänk vad skönt det är att vara pirat, jag har absolut inga som helst skrupler när det gäller s.k upphovsskyddat material. Det finns ju där och då är det bara att hämta hem det. Jag vet att det är olagligt men de enda som drabbas är ju egentligen de stora film & skivbolagen.
Skådisarna får sina feta gager och artisterna tjänar trots allt det mesta av sina pengar på konserter och merchandice.
Jag tycker att det är skönt att kunna ladda hem en skiva emellanåt, nu senast faktiskt tro det eller ej Melanie C. Ja jag vet jag ger ju ett sken av att fortfarande vara ett s.k metalhead men jag måste säga att den är riktigt bra. Sen så känns det så onödigt att behöva lägga typ 200 pix för en skiva som man ändå bara tycker att två - tre låtar är bra på. Men om jag hittar en skiva som jag verkligen tycker är bra, då kan jag tänka mej att köpa den. Men det var länge sen nu =).
Betänk oxå alla de artister som inte hade fått ngn uppmärksamhet ifall det inte var att deras musik spreds över internet genom den så kallade p2p tekniken, jag kan faktiskt tänka mej att de är ganska så tacksamma över att deras musik sprids så att fler och fler får nys om de.
Politiker och filmbolag kan ju försöka göra vad de vill för att försöka stoppa pirateriet, men jag själv tror att det är helt omöjligt att stoppa. Och det är jag ganska glad för. Och i ärlighetens namn vem har inte lyssnat på en skiva eller sett en film eller till och med använt ett program till sin dator som inte är nedladdat ifrån ngn av alla dessa sidor som förser oss pirater med allehanda godis. Handuppräckning tack..
Väl mött en annan dag.....
söndag 11 november 2007
Att stå upp för sina åsikter...
Igår så loggade jag in på Svenska Fans bara för att få slänga omkring lite DIF-prat med likasinnade, men döm om min förvåning när det enda som snackades om där var att invandrare var det absolut sämsta som någonsin har hänt Sverige. Och det var inte vilka som helst som ventilerade sina rasistiska åsikter, utan det var såna som jag suttit & surrat med förut som jag alltid tyckt har varit rätt så okej folk.
Men jag blev så ini helvete förbannad på deras trångsynthet, som att en som sa att 98% av invandrarna i Sverige var så kallade lyxinvandrare. Dvs familj, kompis eller brusha. Men när jag konfronterade denna människa (Alberget) & bad honom visa var exakt han hade fått dessa siffror ifrån så blev det helt plötsligt tyst ifrån denna individ.
Då jämförde jag honom med förespråkare för de s.k främlingsfientliga partier som nu mer & mer börjar få feta anhängarskaror här i Sverige. Jag hade då förklarat i lugn & fin ton att Forum Nostrum är ett forum där man pratar om DIF, och sånt som berör Djurgår'n fotboll. Jag bad honom då vänligt men bestämt att ta sina åsikter & ventilera dom på ngt mer passande forum typ Vam eller SD:s forum.
Men då tog det hus i helvete och det blev fler & fler utav medlemmarna där som kom med en djävulskt massa grisiga inlägg, och då jag återigen vänligt men bestämt bad dom att sticka till något mer främlingsfientligt forum så fick jag bara höra att jag var en idiot som inte såg till Sveriges bästa.
Men när jag ställde en motfråga var Djurgår'n hade varit idag om det inte hade varit för alla invandrarkillar så blev det helt plötsligt helt tyst på Forum Nostrum. Nej då hade dom minsann inget mer att säga, att Dembo är en troende muslim och att Rami Shaaban var likasinnad betydde tydligen inte ngt iom att de spelar/spelade i Djurgår'n.
Fan såna hycklare behöver vi inte i Djurgårdsfamiljen, jag kan bara hoppas att de var sorkar inloggade med Djurgårdströjor för det känns väldigt mycket ajikå över det hela.
Vi är Djurgår'n, mycket vackrare, mycket bättre och mer mångkulturellt än alla andra.
Väl mött en annan dag.....
Men jag blev så ini helvete förbannad på deras trångsynthet, som att en som sa att 98% av invandrarna i Sverige var så kallade lyxinvandrare. Dvs familj, kompis eller brusha. Men när jag konfronterade denna människa (Alberget) & bad honom visa var exakt han hade fått dessa siffror ifrån så blev det helt plötsligt tyst ifrån denna individ.
Då jämförde jag honom med förespråkare för de s.k främlingsfientliga partier som nu mer & mer börjar få feta anhängarskaror här i Sverige. Jag hade då förklarat i lugn & fin ton att Forum Nostrum är ett forum där man pratar om DIF, och sånt som berör Djurgår'n fotboll. Jag bad honom då vänligt men bestämt att ta sina åsikter & ventilera dom på ngt mer passande forum typ Vam eller SD:s forum.
Men då tog det hus i helvete och det blev fler & fler utav medlemmarna där som kom med en djävulskt massa grisiga inlägg, och då jag återigen vänligt men bestämt bad dom att sticka till något mer främlingsfientligt forum så fick jag bara höra att jag var en idiot som inte såg till Sveriges bästa.
Men när jag ställde en motfråga var Djurgår'n hade varit idag om det inte hade varit för alla invandrarkillar så blev det helt plötsligt helt tyst på Forum Nostrum. Nej då hade dom minsann inget mer att säga, att Dembo är en troende muslim och att Rami Shaaban var likasinnad betydde tydligen inte ngt iom att de spelar/spelade i Djurgår'n.
Fan såna hycklare behöver vi inte i Djurgårdsfamiljen, jag kan bara hoppas att de var sorkar inloggade med Djurgårdströjor för det känns väldigt mycket ajikå över det hela.
Vi är Djurgår'n, mycket vackrare, mycket bättre och mer mångkulturellt än alla andra.
Väl mött en annan dag.....
lördag 10 november 2007
Komik....
http://www.hakanberg.com/
Komedi kan ju te sej på väldigt många olika sätt, man kan vara allmänt rolig som Adam Sandler eller så kan man vara rolig som den hängångne John Candy (r.i.p).
Men jag måste säga att bland det roligaste jag sett är en viss mångfacetterad artist vid namn Håkan Berg, Han har förmågan att kombinera lyteskomik med allvar, misslyckade trolleritrix med bra sång. Med andra ord så har Håkan Berg inte fått den uppmärksamhet som han så väl förtjänar.
Härmed så uppmanar jag alla besökare till min blogg att gå in på länken i överkant av detta inlägg bara för att se lite grann av vad denna "multiartist" har åstadkommit genom åren, jag uppmanar även alla som har det minsta lilla sinne för humor att gå och se hans shower så fort ni får chansen. Jag kan garantera att ingen blir besviken.
Sen att han är min bästa väns bror har absolut ingenting med det hela att göra, utan jag tycker bara att han är så ini helvete bra så att jag kände bara att jag måste få det här ur systemet. Själv så har jag sett Håkan Berg vid tre tillfällen & jag har blivit lika glad och uppslupen vid varje tillfälle.
Väl mött en annan dag....
Komedi kan ju te sej på väldigt många olika sätt, man kan vara allmänt rolig som Adam Sandler eller så kan man vara rolig som den hängångne John Candy (r.i.p).
Men jag måste säga att bland det roligaste jag sett är en viss mångfacetterad artist vid namn Håkan Berg, Han har förmågan att kombinera lyteskomik med allvar, misslyckade trolleritrix med bra sång. Med andra ord så har Håkan Berg inte fått den uppmärksamhet som han så väl förtjänar.
Härmed så uppmanar jag alla besökare till min blogg att gå in på länken i överkant av detta inlägg bara för att se lite grann av vad denna "multiartist" har åstadkommit genom åren, jag uppmanar även alla som har det minsta lilla sinne för humor att gå och se hans shower så fort ni får chansen. Jag kan garantera att ingen blir besviken.
Sen att han är min bästa väns bror har absolut ingenting med det hela att göra, utan jag tycker bara att han är så ini helvete bra så att jag kände bara att jag måste få det här ur systemet. Själv så har jag sett Håkan Berg vid tre tillfällen & jag har blivit lika glad och uppslupen vid varje tillfälle.
Väl mött en annan dag....
torsdag 8 november 2007
Snart är det fredag igen......
Jaha, då var pappaveckan i det närmaste slut för den här gången. Fan vad jobbigt det känns för jag vill ju aldrig vara utan min lillprins. Men nu är det hans mors tur att få sin tillvaro förgylld av hans blotta närvaro. Egot skulle ju vilja ta honom med sej till en avlägsen galax där ingen skulle kunna nå oss, men om jag ska försöka att vara realist så är det ju fysiskt omöjligt då inte ens jänkarna ligger så långt fram i sitt rymdprogram så att det överhuvudtaget kommer att vara möjligt under min, mina barns och deras barns livstid att kunna resa så långt bort.Som tur är så har sôstra mi sett till så att jag ska hem till henne imorgon fredag, och det tror jag är djävulskt bra för annars så är det ju väldigt lätt att ta en lätt/feg utväg & gå ner på stan & hinka bärs. Jag får se till att bränna ut tillräckligt med bra filmer så att inte kvällen känns för kort. Jag har laddat ett gäng med nytt så det där med filmer blir väl inget större problem, får bara ta en tur förbi Biltema & köpa billiga brännskivor imorgon.
Nu är klockan strax efter 23 på kvällen och min guldklimp ligger och sussar som bäst medans hans pappa sitter framför datorn och bloggar, fan det är ju egentligen rätt patetiskt. Jag borde ju gå & lägga mej bredvid honom nu när det är sista natten som han är här för den här gången, men jag kan inte riktigt gå & lägga mej ännu för jag är alltför stressad av situationen att jag inte får se honom på sju(7) jävla dagar. Vid såna här tillfällen så spelar det ingen roll vad man äter för jävla lugnande och "lyckobringande" medikament, stressen övervinner allt som dessa s.k hjälpmedel ska hjälpa mej emot.
Fan vad jag hatar fredagar varannan vecka....
Väl mött en annan dag eller inte.....
onsdag 7 november 2007
Facebook???
Syrran bjöd in mej som en vän till henne på Facebook igår. Men jag vet inte, jag skapade en profil där och skrev in lite knapphändiga uppgifter om mej själv. Men det känns lite väl Big Brother över hela grejen. Men det kanske bara är jag som är en sån där innovationsfientlig bakåtsträvare som inte riktigt är med i matchen.
Annars så har dagen mest bjudit på en heldag för mej och lillprinsen, jag kände mej ganska nere igår så egot lät honom stanna hemma från dagis idag så att man kunde få en powerboost i rätt riktning. Det gav önskad effekt så idag mår jag förhållandevis bra igen. Vi åt en sen frukost och sen lekte vi med lego i ett par timmar innan det blev dags för pannkakslunch. Jag suger verkligen på att göra pannkakor, men det blev väl iaf tre som var ätbara. Det var ju bra för då blev ju han mätt iaf.
På eftermiddagen så åkte vi upp till Toys'r'us och han fick köpa en liten legogrej för en hundring. Det är konstigt att det alltid blir "donken" när man är iväg så där, men nu blev det iaf så, skönt med tanke på min egen hunger som var extrem efter lunchens pannkaksmissöde.
Bara för att komma tillbaks till det jag nämnde innan om att må bra, så har det blivit så att må bra för mej är den tid som jag inte har ångest. Men jag kan inte tänka mej att de nuvarande braperioderna ens kommer i närheten av de braperioder som jag hade innan jag blev psyched. Fan det har pågått så länge nu så det känns mer som att man bara är nere eller jävligt nere. Visst jag kan ha kul och skratta som alla andra, bara det att det känns som att så fort skrattet lagt sej så kryper man ner i det där svarta hålet igen.
Igår fick jag åka in akut till min husläkare bara för att få lite mer "funkablandfolkmedicin" utskrivet. Han bytte ut stessarna mot en annan inte lika beroendeframkallande medicin, men det visade sej ju ganska snart att den nya medicinen inte hjälpte för 5 öre. Dum som jag är så hade jag lämnat in stessarna till apoteket för mosning, för att istället kanske sparat åtminstone en burk istället för att helt förlita mej på att den nya medicinen skulle funka. Så nu är jag tillbaka på stessar igen, men de är ju de enda som hjälper när ångesten kommer krypande. Så det är väl bara att gilla läget.
Väl mött en annan dag....
Annars så har dagen mest bjudit på en heldag för mej och lillprinsen, jag kände mej ganska nere igår så egot lät honom stanna hemma från dagis idag så att man kunde få en powerboost i rätt riktning. Det gav önskad effekt så idag mår jag förhållandevis bra igen. Vi åt en sen frukost och sen lekte vi med lego i ett par timmar innan det blev dags för pannkakslunch. Jag suger verkligen på att göra pannkakor, men det blev väl iaf tre som var ätbara. Det var ju bra för då blev ju han mätt iaf.
På eftermiddagen så åkte vi upp till Toys'r'us och han fick köpa en liten legogrej för en hundring. Det är konstigt att det alltid blir "donken" när man är iväg så där, men nu blev det iaf så, skönt med tanke på min egen hunger som var extrem efter lunchens pannkaksmissöde.
Bara för att komma tillbaks till det jag nämnde innan om att må bra, så har det blivit så att må bra för mej är den tid som jag inte har ångest. Men jag kan inte tänka mej att de nuvarande braperioderna ens kommer i närheten av de braperioder som jag hade innan jag blev psyched. Fan det har pågått så länge nu så det känns mer som att man bara är nere eller jävligt nere. Visst jag kan ha kul och skratta som alla andra, bara det att det känns som att så fort skrattet lagt sej så kryper man ner i det där svarta hålet igen.
Igår fick jag åka in akut till min husläkare bara för att få lite mer "funkablandfolkmedicin" utskrivet. Han bytte ut stessarna mot en annan inte lika beroendeframkallande medicin, men det visade sej ju ganska snart att den nya medicinen inte hjälpte för 5 öre. Dum som jag är så hade jag lämnat in stessarna till apoteket för mosning, för att istället kanske sparat åtminstone en burk istället för att helt förlita mej på att den nya medicinen skulle funka. Så nu är jag tillbaka på stessar igen, men de är ju de enda som hjälper när ångesten kommer krypande. Så det är väl bara att gilla läget.
Väl mött en annan dag....
The Sisters Of Mercy...
it's not a matter of going to grow
it's not a matter of time or how I feel
I'm throwing off the shadow of a better man now
what you see is what you never had
get real
get another
- I don't exist when you don't see me
- I don't exist when you're not here
- what the eye don't see won't break the heart
- you can make believe when we're apart
- but when you leave I disappear
- when you don't see me
oh, it's kind of different when you're there
you can lease the peace of mind
you bought a mask, I put it on
you never thought to ask me
if I wear it when you're gone
get real
get another
- I don't exist when you don't see me
- I don't exist when you're not here
- what the eye don't see won't break the heart
- you can make believe when we're apart
- but when you leave I disappear
- when you don't see me
you never learned
you bought me
everything and less
I turned
you couldn't let me move
I guess, I don't deny, it don't disprove
what you see is what you lost
if I were you I wouldn't try
get real
get another
- I don't exist when you don't see me
- I don't exist when you're not here
- what the eye don't see won't break the heart
- you can make believe when we're apart
- but when you leave I disappear
- when you don't see me
© 1990. Words by Andrew Eldritch, Music by Andrew Eldritch / Andreas Bruhn.
Lyrics reproduced by kind permission of EMI Music Publishing Ltd. All rights reserved.
Available on the album 'Vision Thing'.
Väl mött en annan dag.....
måndag 5 november 2007
Psykoterapi a'la carte....
Nu när målaren har varit klar i min lägenhet i snart en vecka, så tyckte jag att det passande nog skulle vara på sin plats att återmontera hallampan. Jag kommer ihåg att det var lite småkrångligt att få i kontakten åt rätt håll iom att lampan var inköpt på "det stora svenska möbelvaruhuset". Det är ju inte alltid så att kopplingen i taket är dragen så att de fina kontakterna som man måste köpa extra varje gång man köper en lampa på icke nämnda varuhus passar.
Självklart så blev det ju knas, och ju längre jag höll på desto mer & mer så tog den lilla jäveln i mej över. Efter att ha bråkat med lampaset i en kvart ungefär så rann sinnet över och lamphelvetet åkte i golvet i 180. Men just precis som lampjäveln lämnade handen så hann jag tänka att: Det där är inte så bra att göra med en lampa som kostar runt 500 :-.
Mer & mer förbannad över min egen idioti så slängde jag de stackars delar som var kvar av ovan nämnda lampa i sopnedkastet, där skiten först efter ett par riktigt hårda högerkrokar gick ner. Då kommer ju nästa grej, att elgrejor slänger man ju inte ner i ett sopnedkast. Såna grejor lämnar man ju in på återvinningsstationer.
Så långt inte ett rätt och det kändes ju bra. Arg som ett bi så satte jag mej bilen och åkte till Rusta för att se om dom hade några lampor. Visst hade de det, bara det att allt gick i typ funkisstil. Och finns det ngt som jag ogillar så är det funkis, men vad göra jag måste ju ha en lampa i hallen. Så jag tittade ut den som jag tyckte var minst anskrämlig samt såg mest lättmonterad ut och köpte den.
Äntligen hemkommen igen så var det ju dags att montera ihop den så lätt ihopmonterade lampan. INTE. Värre jävla lampa har jag aldrig varit med om, och då ska man veta att jag säkert har monterat ihop 100-tals lampor i mitt liv. När jag äntligen lyckats montera ihop skiten och fått den på plats även lysande så ser jag till min förskräckelse att det enda sätt som man kunde montera ihop den på fel sätt hade jag lyckats med. Ner med aset igen och bara till att göra om, göra rätt. Två timmar höll jag på med den, men nu hänger den äntligen på plats. Men och det är ett stort men, den är så fruktansvärt ful så jag ids inte ens ha den tänd för då vet jag inte om jag vågar gå ut i hallen. Det blir ju ganska jobbigt iom att hallen har en ganska så central position i min lägenhet.
Så kontentan av det hela är väl att vad fan ska man med psykologer till när det finns funkislampor från Rusta som kan påpeka att man är tokig.
Nu ska jag försöka smyga mej ut i köket och sätta på lite kaffe, det är ju bara hoppas att lampan inte ser mej. För jag tänker åtminstone inte så mycket som att snegla åt den, för då får väl läkaren skriva ut en högre dos medicin.
Väl mött en annan dag....
Självklart så blev det ju knas, och ju längre jag höll på desto mer & mer så tog den lilla jäveln i mej över. Efter att ha bråkat med lampaset i en kvart ungefär så rann sinnet över och lamphelvetet åkte i golvet i 180. Men just precis som lampjäveln lämnade handen så hann jag tänka att: Det där är inte så bra att göra med en lampa som kostar runt 500 :-.
Mer & mer förbannad över min egen idioti så slängde jag de stackars delar som var kvar av ovan nämnda lampa i sopnedkastet, där skiten först efter ett par riktigt hårda högerkrokar gick ner. Då kommer ju nästa grej, att elgrejor slänger man ju inte ner i ett sopnedkast. Såna grejor lämnar man ju in på återvinningsstationer.
Så långt inte ett rätt och det kändes ju bra. Arg som ett bi så satte jag mej bilen och åkte till Rusta för att se om dom hade några lampor. Visst hade de det, bara det att allt gick i typ funkisstil. Och finns det ngt som jag ogillar så är det funkis, men vad göra jag måste ju ha en lampa i hallen. Så jag tittade ut den som jag tyckte var minst anskrämlig samt såg mest lättmonterad ut och köpte den.
Äntligen hemkommen igen så var det ju dags att montera ihop den så lätt ihopmonterade lampan. INTE. Värre jävla lampa har jag aldrig varit med om, och då ska man veta att jag säkert har monterat ihop 100-tals lampor i mitt liv. När jag äntligen lyckats montera ihop skiten och fått den på plats även lysande så ser jag till min förskräckelse att det enda sätt som man kunde montera ihop den på fel sätt hade jag lyckats med. Ner med aset igen och bara till att göra om, göra rätt. Två timmar höll jag på med den, men nu hänger den äntligen på plats. Men och det är ett stort men, den är så fruktansvärt ful så jag ids inte ens ha den tänd för då vet jag inte om jag vågar gå ut i hallen. Det blir ju ganska jobbigt iom att hallen har en ganska så central position i min lägenhet.
Så kontentan av det hela är väl att vad fan ska man med psykologer till när det finns funkislampor från Rusta som kan påpeka att man är tokig.
Nu ska jag försöka smyga mej ut i köket och sätta på lite kaffe, det är ju bara hoppas att lampan inte ser mej. För jag tänker åtminstone inte så mycket som att snegla åt den, för då får väl läkaren skriva ut en högre dos medicin.
Väl mött en annan dag....
lördag 3 november 2007
Äntligen fredag, ja iaf för ett tag sen....
Ja så var det äntligen dags för pappavecka igen. Grabben ringde typ fem eller sex gånger idag bara för att undra när jag skulle komma och hämta honom.
Det är ju såna små saker som kan tyckas banala för vissa, men som gör att jag lever upp.
Jag hämtade upp honom vid sexsnåret på kvällen och vi tog genast en tur förbi "tavernan" för att inmundiga lite junkfood.
När vi väl kommit hem så tyckte han att hans rum var jättefint efter att målaren fixat till därinne med hans eget val av tapeter.
Sen satt vi och bara mös av varandras sällskap i ungefär tio minuter innan han somnade.
Efter det så har jag bara suttit vid datorn och snurrat omkring, men bara vetskapen om
att min lillprins ligger i rummet bredvid & sover ger mej ett sådant lugn att förra helgens
fruktansvärda ångest bara finns som ett diffust minne i de allra djupaste hålorna i min
hjärna.
Pratade med syrran idag igen på telefon i en timma eller något sånt, och hon är nog den
människa i mitt liv vid sidan av mina barn som är den som gör mej lugnast.
På tal om värdelöst vetande så är nog det här något av det mest märkliga jag stött på.
Själv så blev jag väldigt fundersam om det verkligen kan vara så att man kan vara så
full av skit.
Nej nu ska jag krypa till kojs så att det snart blir morgon så att vi kan få sitta & äta
våran frukost tillsammans bara jag och solstrålen som helt ovetandes om sin egen
betydelse för att hans pappa ska må så mycket bättre.
Väl mött en annan dag....
torsdag 1 november 2007
Nu tar Håkkin vid....
Nu när fotbollen har haft säsongsavslutning så får man väl ta & sluta upp bakom våra tappra håkkikrigare som jag hade förmånen att se via en streamad länk på www.
Ok att det blev torsk, men först i förlängning mot Timrå på bortaplan.
Det är aldrig kul med förluster men det jag såg av mitt kära Djurgår'n ikväll visar att vi iår äntligen har ett LAG. Det är väl mer än man kan säga om dom senaste säsongerna, sen att vi förmodligen har införskaffat två av de bästa backarna i Elitserien gör ju att man ser fortsättningen av säsongen an med tillförsikt.
Jag har ju mer eller mindre lovat att jag ska gå på minst 7 matcher iår och det ska jag fanimej hålla för håkkikrigarna är värda allt stöd som finns. Själv så känner jag mej rätt så pinsam att fotbollen är så fantastiskt viktig, när håkkin en gång i tiden uppslukade allt mitt intresse för blågulrött.
Det kan ju ha att göra med att jag inte var så gammal så att jag fick åka upp till "stan" för att kika på DIF, men till Scaniarinken fick man ju gå. Och då Södertälje aldrig egentligen aldrig har haft ett fotbollslag värt namnet (förutom SFF p70) så fick man ju ta de chanser man hade att se Djurgår'n & då blev det ju håkkimatcherna.
Första fotbollsmatchen var mot Calmare FF -86, då jag & min dåvarande "bästis" Katten (även sork) åkte upp till Stadion och såg DIF som nykomlingar vinna med 2-1. Målen inslagna av Stephan Cullberg och en viss herr Rehn om jag inte missminner mej totalt.
Men det jag minns allra mest av matchen är slutet, då det spelas på övertid & Blue Saints (som de hette då) skriker: Blås domarn, blås. Varför tänkte jag, vi kan ju göra fler mål.
Det är väl en sån händelse som har gjort mej till den slags Djurgårdssupporter som jag fortfarande är, dvs en sån som aldrig ger upp. Varför spela på säkerhet när man kan göra ett mål till?
Jag vet inte hur många matcher jag sett genom åren, men det börjar bli jävligt många nu.
Och jag kan inte säga att det blir så jävla mycket roligare bara att det blir så grymt mycket nervösare (taskiga nerver, någon?). Okej att vi har vunnit ett gäng guld i fotboll de senaste åren, men det som många "Djurgårdare" glömmer är de hårda åren i norrettan när vi fick stryk av exempelvis Spårvägen hemma på Stadion inför typ 1200 åskådare. Till er kan jag säga att jag var iaf där. Var var ni?
Så tänk efter ett litet slag, varför blev just DU Djurgårdare, var det tack vare fotbollsgulden nu på 2000-talet, eller finns det ngt annat bakom????
Jag bara frågar, jag klankar inte ner på ngn som håller på Djurgår'n men jag bara undrar varför det helt plötsligt har blivit så jävla coolt att vara blårand.
Själv så är jag ALLTID, OAVSETT stolt Djurgårdare sen jag var typ 9 bast, och det som var innan det hoppas jag att det nu 28 år senare är preskriberat eller åtminstone lagt till rullorna.
Väl mött en annan dag....
Ok att det blev torsk, men först i förlängning mot Timrå på bortaplan.
Det är aldrig kul med förluster men det jag såg av mitt kära Djurgår'n ikväll visar att vi iår äntligen har ett LAG. Det är väl mer än man kan säga om dom senaste säsongerna, sen att vi förmodligen har införskaffat två av de bästa backarna i Elitserien gör ju att man ser fortsättningen av säsongen an med tillförsikt.
Jag har ju mer eller mindre lovat att jag ska gå på minst 7 matcher iår och det ska jag fanimej hålla för håkkikrigarna är värda allt stöd som finns. Själv så känner jag mej rätt så pinsam att fotbollen är så fantastiskt viktig, när håkkin en gång i tiden uppslukade allt mitt intresse för blågulrött.
Det kan ju ha att göra med att jag inte var så gammal så att jag fick åka upp till "stan" för att kika på DIF, men till Scaniarinken fick man ju gå. Och då Södertälje aldrig egentligen aldrig har haft ett fotbollslag värt namnet (förutom SFF p70) så fick man ju ta de chanser man hade att se Djurgår'n & då blev det ju håkkimatcherna.
Första fotbollsmatchen var mot Calmare FF -86, då jag & min dåvarande "bästis" Katten (även sork) åkte upp till Stadion och såg DIF som nykomlingar vinna med 2-1. Målen inslagna av Stephan Cullberg och en viss herr Rehn om jag inte missminner mej totalt.
Men det jag minns allra mest av matchen är slutet, då det spelas på övertid & Blue Saints (som de hette då) skriker: Blås domarn, blås. Varför tänkte jag, vi kan ju göra fler mål.
Det är väl en sån händelse som har gjort mej till den slags Djurgårdssupporter som jag fortfarande är, dvs en sån som aldrig ger upp. Varför spela på säkerhet när man kan göra ett mål till?
Jag vet inte hur många matcher jag sett genom åren, men det börjar bli jävligt många nu.
Och jag kan inte säga att det blir så jävla mycket roligare bara att det blir så grymt mycket nervösare (taskiga nerver, någon?). Okej att vi har vunnit ett gäng guld i fotboll de senaste åren, men det som många "Djurgårdare" glömmer är de hårda åren i norrettan när vi fick stryk av exempelvis Spårvägen hemma på Stadion inför typ 1200 åskådare. Till er kan jag säga att jag var iaf där. Var var ni?
Så tänk efter ett litet slag, varför blev just DU Djurgårdare, var det tack vare fotbollsgulden nu på 2000-talet, eller finns det ngt annat bakom????
Jag bara frågar, jag klankar inte ner på ngn som håller på Djurgår'n men jag bara undrar varför det helt plötsligt har blivit så jävla coolt att vara blårand.
Själv så är jag ALLTID, OAVSETT stolt Djurgårdare sen jag var typ 9 bast, och det som var innan det hoppas jag att det nu 28 år senare är preskriberat eller åtminstone lagt till rullorna.
Väl mött en annan dag....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
