Märkliga jag...

When you don´t see me

Nu kommer iaf en video upp till texten som jag publicerat här på sidan tidigare, lyssna och njut. Ok kvaliteten på videon kanske inte är den bästa, men jag tycker iaf att denna låt är en av de bättre låtar som någonsin gjorts. Särskilt i refrängen så stämmer det så väl in i hur jag känner när jag inte har mina nära och kära nära.

På tal om något helt annat så träffade jag min hjärnskrynklare idag, och vi satt i över två timmar och snackade. Jag tog upp det med KBT igen och han sa att det är inte något som man bara hoppar på hursomhelst. Han måste väl se att jag verkligen är mottaglig för den sortens behandling. Det är mycket prat om att jag måste komma ur mina negativa tankar, men det är ju inte så jävla lätt när jag varannan fredag får en sån fruktansvärd ångest när jag lämnar lillen på dagis.

Han sa även att jag är en utmaning för honom som psykolog, för han har inte träffat på någon annan med liknande symptom som mina på 25 år. Bra eller anus? Det som är negativt med honom är att han enbart jobbar 25 %, så vi kan ju inte träffas lika ofta som både han och jag vill. Så nästa "sittning" blir inte förrän på Luciadagen den 13/12. Själv så känner jag att jag skulle vilja träffa honom åtminstone en gång i veckan. Men jag är ju inte hans enda patient så man får ju ta de tider som dyker upp.

Han tog åtminstone bort "stessarna" ifrån min medicinering och det är ju bra iom att jag självmant varit tvungen att öka på dosen för att de överhuvudtaget skulle ge någon effekt, tillvänjning kallas det med lite finare ord. Så nu har jag fått en annan medicin som ska ge samma effekt som "stessarna", han sa det att byta ut en lugnande mot en annan lugnande medicin kan få hjärnan att börja leta nya vägar att bilda serotonin (kroppens eget glädjeämne) i hjärnan.

Jag pratade med dubbelxet idag och förklarade min nuvarande situation för henne, och hon är ju sjuksyrra och hon sa samma sak som psykmannen att byta ut en lugnande mot en annan kan ge en ganska bra effekt. Men vad vet jag, jag är ju snickare och ingen jävla doktor.
Nästa vecka så ska jag åka hem till henne och förstås min äldste son, bara för att snick-snacka lite. Det kanske blir bra (hoppas det) för jag saknar Adde något fruktansvärt.

Jag ska träffa min läkare den 28/11, och allt annat än fortsatt sjukskrivning lär ju knappast finnas på agendan. Men det är svårt det där när man träffar läkaren, för honom träffar jag i 10 minuter en gång i månaden. Och då så ska han avgöra om jag är kapabel att börja jobba igen. Men nu idag så sa psykmannen att han skulle föreslå fortsatt sjukskrivning när han tar kontakt med min läkare.

Bye, bye Tenerife. Det blir ingen resa för mej och lillen iom att jag den senaste tiden mått så pissigt, och jag vågar inte chansa. Tänk om jag får en dip när vi är där, vafan gör jag då. Så nu är det avbokat (snyft), men jag får väl satsa på sommaren istället. Och då kanske jag kan ta med mej bägge grabbarna, det skulle ju vara det ultimata.

Tack och godnatt.

Väl mött en annan dag....