Man är ganska märklig emellanåt...

Det är konstigt hur livet ter sej när man är mitt uppe eller nere i en ganska så djup depression, hur man ena dagen gömmer sej för allt och alla för att nästa dag vara näst intill hypersocial.
Jag har haft en ordentlig downperiod under helgen som var, men ändå så pallrar man sej ut på krogen. Märkligt värre kan tyckas, men där kommer den hypersociala biten in och ställer till det.

Jag vägrade att svara i telefon & till och med stängde av fanskapet, trots att jag vet att folk i min närhet blir både oroliga & kanske en aning rädda för vad som kan ha hänt.
Syrran kom förbi i söndags och det kändes faktiskt jävligt skönt, för då märkte egot att det faktiskt finns människor omkring en som faktiskt bryr sej på riktigt. Tack för att du kom....

I måndags så var jag hos min läkare som sjukskrev mej i en månad till, men frågan är väl kanske om man inte snart skulle ta och försöka börja att arbetsträna lite. Men bara tanken av att gå tillbaks till jobbet ger mej sån ångest så att jag håller på att spricka. Frågor, alla dessa frågor från arbetskamrater och sånt är ju faktiskt lite jobbigt att föreställa sej hur i helvete man reagerar när dom kommer.
För att dom kommer det är ju lika säkert som amen i kyrkan eller som galgar i röven på Solna allmänna iks pojklag.

Nej huvaligen för frågor, sånt gör sej bäst i skolan på sådana där helt onödiga prov över exempelvis de längsta Europeiska flodernas namn och sträckning.

Målaren som har varit och fortfarande är i min lägenhet blir förhoppningsvis helt färdig i morgon onsdag. Det känns riktigt bra för då har jag ju två dagar på mej att fixa till allt så att det är tiptop (glass?) på fredag när lillprinsen kommer hit igen.
Fan vad jag saknar honom, men man får härda ut. Han har ju faktiskt en mamma som han måste få vara hos också.

Nej nu är det dags för tvagning, medicinering och nanna kudden. Ha det bäst så länge så "hörs" vi.


Väl mött en annan dag.....