lördag 19 februari 2011

En sån där kväll...

Känner bara för att spy, fan att det är så jävla jobbigt...Varför kan jag inte vara glad? Jag har två underbara söner & jag har fått en lägenhet..men ändå känner jag mig inte det minsta glad...Ångesten kommer sakta krypande som om den vore ett jättetäcke och bara fortsätter tills den har slukat mig helt...

Då blir det svart kan jag säga, becksvart..svart som natten, svart som synden..ja svartare än Spöket Labans förbannade spökpappa..Inte det minsta ljus skymtar jag trots att jag har tänt överallt..utom i mitt sinne vad det verkar...är det så?..ska det vara så?..

Skönt att bara få skriva av mig lite, inte för att jag mår bättre men på nåt sätt så flyttar det fokus ut från hjärnan genom fingrarna över till tangentbordet för att tillsist hamna som nåt jävla sorgebrev på skärmen. Det är absolut inte att jag tycker synd om mig själv, bara det att jag pallar inte att leva i den här emotionella berg och dalbanan..

Väl mött en annan dag...

1 kommentar:

Katarina Thollander sa...

När det är så att allt bara känns hemskt, trots att du har dina underbara söner, så kanske du bara vill vara ifred. Men - jag vet att du vet att jag finns där, men jag vill att du ska veta det ännu mer. Alltid!