Sju månader senare...

Det var en gång en man i blomman av sin ålder som var en hyfsat frekvent bloggare. Men så blev det som så att denna man (som förövrigt är en ganska så hyvens man) inte lyckades kläcka ur sig ett endaste någe på i det närmaste SJU månader. Den tidsrymden gick sakta fram i en takt som i det närmaste kan liknas vid en narkoleptiker som knaprar valium. Men sent omsider så tog han sitt förnuft till fånga och började till sist att hamra in bokstäver i en aldrig sinande ström på sitt batteridrivna tangentbord...

Det här är hans historia....

Efter att ha levt ett liv som innefattat allt ifrån droger till svek som gjort sina nära och kära illa till saker som glädje och hat, kärlek och knas så hoppas jag att jag har hittat tillbaka till livet. Jag jobbar eller rättare sagt så arbetstränar jag 6 timmar om dagen, går regelbundet i terapi och är tillbaka i Nykvarn.
Det som fick mig att verkligen bestämma mig att lämna det självdestruktiva liv och leverne bakom mig är min gränslösa kärlek till mina bägge söner...tack för att ni finns. Det kombinerat med en känsla av tillhörighet med Lena och allt vad det innebär har styrt in mig på rätt spår igen.

Mitt självförtroende har verkligen varit kört i botten och det har tyvärr fått mig att trampa på de människor som betyder mest för mig, nämligen min familj. Ni vet vilka ni är och det här är väl ett lite patetiskt försök att be om ursäkt för mitt ibland ganska grisiga beteende. Jag förstår helt och hållet ifall ni inte godtar detta försök till att be om förlåtelse men "so be it" i så fall. Sen var det det här med självförtroendet som varit allt annat än bra, det är på väg uppåt. Mycket tack vare mitt arbete som jag fan är duktig på. Jag är fanimej en jävligt duktig snickare....

Okej, jag ska ta och runda av nu men jag är tillbaks för att stanna även om ni gillar det eller inte..

Väl mött en annan dag...