Det känns ju skitkul men ändå jobbigt att arvet efter farmor och farafar börjar ordna upp sig..Det har ju verkligen visat att det enda som är viktigt är att försöka lura varandra på pengar...Istället för att försöka ära "mummi" & "ukki" så ska de förbenade släktingarna i Finland försöka se till så att allt hamnar till deras fördel.
Jag blev fantastiskt glad att jag fick silverbesticken som farsan köpt....Det blir ju typ det enda som jag har kvar efter honom, för att när han själv dog så var jag så jävla djupt ner i skiten själv så att jag inte ens var medveten om att han dött förräns morsan sa det till mig...eller om det var syrran som sa det...
Om ni inte vet i vilken skit jag var nere i så har ni nog inte träffat mig på närmare 15 år eller nåt sånt....Ok här kommer det...jag lovade ju att berätta... I ett av mina första inlägg här på bloggen....om ni inte kommer ihåg att jag sa det så har ni förmodligen inte läst min blogg så ofta....Shit det här är svårt...
Ok...smaka på den här......Jag knarkade i 10 år....jag knarkade i 10 år.....fan vad skönt att säga det även fast det bara var i skriftform....jag knarkade bort mina jobb, min relation till min äldsta son, jag knarkade bort hundratusentals pengar.....Hade jag kul?.....Så ini helvete kul hade jag...ända fram till den dag när jag insåg att jag var en knarkare...fy fan det var den värsta dagen i mitt liv...
Som kolatorsk som jag var så såg man ju ner på "slöddret"....men när jag väl kom till insikt så insåg jag att det inte spelade någon roll om man tog kola eller tjack eller horse...vi var ju för fan lika jävla zonkade allihop...det är inte drogen i sig som gör dig till en "addict" utan det är du som låter drogen göra dig till en "addict"...
Men så som livet ser ut för mig idag så vet jag inte om jag kommer hamna där igen...jag hoppas men jag kan inte svära på det, för de roligaste situationerna och de flesta "sjuka" happenings jag upplevt har ju trots allt skett när jag vart fett jävla påtänd...Jag vill inte påstå att droger är bra på något sätt...men utan drogerna så hade ju inte jag vart den Kenta som jag är idag...På gott och ont...
Ja nu lämnade jag ju ut en del av mitt sjuka "twistade" liv till er allihopa...Jag vet att ni älskar mig ändå...
Men för att återkomma till början och överskriften på det här inlägget så tänker jag ta varenda freakin krona från det förmodade arvet att ta mig till Nya Zealand....varför kanske ni frågar...ja det gör jag kanske själv också...men varför inte, samtidigt så kan man väl inte komma så mycket längre bort än så....
Väl mött en annan dag....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det gäller att hitta kickarna i vardagen och det är ju som bekant inte alltid så lätt. Men. En av de bästa dagarna i mitt liv var när du bad mig om hjälp att bli fri från ditt beroende. Du lät så övertygad att jag visste att du skulle klara det, och jag är forfarande oerhört stolt över dig och att du tog dig igenom det du var tvungen att gå igenom.
Gör nu något bra bara för din egen skull. Det är du värd. Och du har alldeles rätt: vi älskar dig ändå :)
Det är aldrig för sent att ta upp en relation med Adde. Han skulle behöva det, alla män har kommit och gått i hans liv sen den dag han föddes. Men du måste lova att stanna kvar den här gången. Det är väl klart att du är älskad!
Hörrö, din blogg uppdaterades inte alls under helgen. Eller trodde du att den skulle göra det av sig själv?
Har jag sagt vilken helg eller?....=)
Skicka en kommentar